Lösningen på det stressiga hemmalivet är inte att låta barnen vara mer på dagis.

Sommarregn.

Hade ingen bild till inlägget jag vill göra men hittade denna fina bild som jag tog tidigare i somras. Det regnade och sonen klädde på sig gummistövlar och tog sitt paraply och gick fram och tillbaka i sommarregnet. Paraplyet hade jag som barn men det fungerar lika bra att leka med än. Nästan alla hans leksaker är kvar sedan jag eller sambon var små eller köpta begagnade. Utom det han fått i present av familj och vänner vilket är så mycket att det känns som om det kommer dröja flera år innan vi behöver komplettera med något nyköpt.

Det jag ville skriva om var dock att jag häromdagen kom till en sorglig insikt. Föräldrar säger att de vill jobba mindre så att de kan vara mer med sina barn. De skyller på ekonomin att det inte går ihop att göra så. Egentligen VILL de dock åka till jobbet för där kan de vila upp sig!

Detta gäller såklart inte alla. Jag fick dock höra om en kvinna som erkände att hon kände så. Och jag har tidigare många gånger hört mina arbetskamrater säga att de åker till jobbet för att vila upp sig. Ett skämt. Det har jag trott att det har varit men det ligger nog sanning bakom. Jag insåg det tidigare i veckan när jag och sonen hade en väldigt stressig förmiddag.

Jag la in en tvättmaskin. Vi åt frukost. Sonen ville inte gå på pottan. Vi åkte till Ica Maxi och handlade. Jag träffade en väninna. Vi pratade lite men jag sa att jag inte hade tid för jag skulle hinna hem och ge sonen lunch innan dagis. Vi handlade allt. I självscanningsutcheckningen säger sonen något flera gånger men jag hör inte vad han säger. Jag är för irriterad och stressad över att en kupong som ska ge mig 25.- rabatt på deo inte går in. Och tjejen som ska hjälpa till hjälper en annan kund som har tappat något. När jag väl fått hjälp med kupongen och är klar böjer jag mig ner och hör att sonen säger "ägg". Han vill ha ett kinderägg. Såklart! Han har fått det de senaste gångerna vi har varit och handlat.

Men då har jag redan betalat och ser inga ägg bredvid självutscanningskassan så jag säger att han ska få en glass istället efter maten. Det har jag redan sagt när han såg gbglassboxen och ville ha glass. Han nöjer sig dock inte med det utan blir arg och ledsen när jag lyfter ur honom ur kundvagnen. Han är på väg att lägga sig ner  och skrika på golvet och sen på väg att springa tillbaka in i butiken för att (jag antar) hämta sig ett ägg.

Men jag lirkar med honom ut. Då vill han att jag ska BÄRA honom. Jag bär redan på fyra tygkassar med mat så det går inte och jag får lirka igen. Och hela tiden är jag stressad för att jag ska hinna ge honom mat och nu nu den utlovade glassen innan dagis innan jag ska till jobbet.

När jag öppnar ytterdörren hemma hör jag hur tvättmaskinen piper för att den är färdig. Så jag hänger tvätt och plockar in varor i frysen och frågar om sonen behöver gå på potta medan jag värmer mat till lunch. Samtidigt som han kommer och tar mig i handen fler gånger och frågar " Vill du rita mamma?" Vilket egentligen inte är en fråga utan en önskan om att jag ska sitta med honom vid bordet när han testar sina nya tuschpennor. Han vill att jag ska måla björnens ögon rosa- eller iallafall se på när han gör det. Och det svider i hjärtat varje gång jag reser mig för att fortsätta med mitt efter att ha suttit en LITEN stund med honom. Men jag måste ju hinna ge honom lunch och lämna honom på dagis innan jag ska till jobbet.

Jag förstår ju att detta inte är extremt på nåt vis. Snarare nåt som de flesta föräldrar upplever varje dag då de hämtat yngsta barnet på dagis och ska handla innan det äldre syskonet ska på någon slags idrottsaktivitet. Eller liknande. Jag gissar förstås för så här har vi det själva oftast inte. Vi har bara ett barn och vi jobbar inte heltid så vi har inga såna stressiga eftermiddagar. Då tidigare i veckan råkade jag dock ha en sån stressig förmiddag och kände den stress som nog många föräldrar gör. Jag kände att jag VILLE åka till jobbet. Jag ville pusta ut. Jag ville slippa försöka hinna göra massa saker samtidigt som jag har dåligt samvete för att jag inte ger mitt barn tillräckligt mycket uppmärksamhet. Jag ville sätta mig på fikarasten på jobbet och känna lugnet.

Många har kanske dåligt samvete när de är på jobbet också. Men det är ju normen -att ha dåligt samvete. Men man "måste" ju jobba och helst heltid för hur ska man annars ha råd att åka på semester eller bygga ut? Och barnen har det ju bra på förskolan. Pedagogerna säger varje dag att det har gått så bra och barnet tycker att det är roligt att leka med alla leksaker och kamrater där.

Och så är det nog för det mesta utom när lilla Olle gråter sig snorig i sandlådan.

Först ser ingen honom. Sen försöker en pedagog trösta honom lite halvhjärtat medan hon rullar ett annat barn i vagn. Hon ger upp. En annan pedagog försöker en stund senare. Olle tillhör inte hennes avdelning men hon försöker ändå bygga sandkakor med honom samtidigt som hon har ett gråtande barn från sin egen avdelning i famnen. En tredje pedagog hämtar en napp till Olle som då sitter tyst vid sandlådskanten. En stund senare sitter han inne i leksaksboden och gråter igen. Han och en flicka som också gråter. 

Detta händer när vi är och besöker sonens dagis nu när han ska börja igen efter att ha varit ledig hela sommaren. Jag berättar inte detta för att svartmåla dagiset eller pedagogerna. Vi är jättenöjda med sonens förskola och hans fröknar. Vi VILL att han ska gå på dagis. Att han ska lära sig att vara med andra barn, vara ifrån oss, som ensambarn lära sig att dela med sig av leksaker samt lära sig att komma in i systemet. Så som vårt samhälle ser ut så är det nog en fördel att inför skolstarten ha övat sig på att interagera i grupp, att sitta still på sin plats och lyssna, ha fasta tider, vänta på sin tur osv. Jag har läst någonstans att barnen anpassar sig bäst och får bäst resultat senare i skolan ju tidigare de börjar på dagis. Såklart. De har anpassat sig till systemet.

Men LÖSNINGEN på det stressiga hemmalivet är ju inte att låta barnen vara mer på dagis så att vi föräldrar kan vila upp oss på jobbet. Lösningen är ju att JOBBA MINDRE så att vi i lugn och ro kan utföra allt som behövs göras hemma. Sortera tvätt och diska kan göras tillsammans som en rolig aktivitet för barnet . Eller i lugn och ro av föräldern EFTER att man haft tid att umgås med barnet utan stress och dåligt samvete. Så tänker jag. Så tänker jag att det MÅSTE gå att få det att fungera. Kanske får man göra avkall på den nya tv:n eller bilen eller shoppingrundan varje lönehelg. Eller kanske t.o.m börja laga sina strumpor och cykla till jobbet även fast det regnar. Men det borde det vara värt att ha sedda barn och lugna föräldrar utan dåligt samvete. Så tänker jag. Och det jobbar vi på hemma hos oss med våra försök till att leva sparsammare.

Rabattkupongen från texten ovan.

 Finns i butik.nu och med den kostar en deo ca 10.- Många bäckar små...