Leksakskatalog.

Min mormor presenterade denna för sonen och förklarade att man skulle kryssa för. Hon föreslog att han skulle få några kladdiga figurer som skulle klättra på väggarna samt ett vapen med pilar man skulle använda för att skjuta ner figurerna. Jag såg bara kaos framför mig. Kladdiga väggar, andra saker än figurerna som skulle åka ner samt pilar som skulle skjutas på andra saker och personer. 

Men visst fanns det mycket roligt åt honom i katalogen. Förvånande dyra saker. Kommer bli svårare att leva ekonomiskt när han blir äldre och börjar önska sig såna här saker. För vi har bestämt att sonen inte ska drabbas av vårt beslut till en sparsammare livsstil. Känner att jag och vi gör rätt men tvivlar ibland. Delar längre ner med mig av dagboksanteckningar från ett sånt tillfälle.

Delar också med mig av en reklamvideo från Ikea som någon länkat till på min facebook. Inte ofta man blir tårögd av reklam men det blev jag av den här. Och mer säker på att vårt val faktiskt är det rätta. Barnen ville hellre ha tid tillsammans med sina föräldrar än massa leksaker. Sen gick väl reklamen ändå ut på att man skulle konsumera eftersom den var från Ikea men jag tog tillvara på budskapet att tid tillsammans är viktigare än saker. 

Det har jag vid flera tillfällen försökt få fram inför sonens födelsedagar och jul. Att han önskar sig upplevelser. Behöver inte vara badhus eller något som kostar utan vad som helst, baka, leka i skogen, eller som hos min mamma leka med alla deras maskiner. De har vad som för sonen säkert är ett nöjesfält med traktor, fyrhjuling, åkgäsklippare osv. Svaret blir alltid "Men det ska han väl inte behöva få i present- det kan han ju få ändå". Problemet är bara att det sällan finns tid för det ändå. Så han får sin leksak men blir utan umgängestiden.

Men jag som mamma ska iallafall försöka komma ihåg det här. Jag ska bita ihop och leka tjuv i sonens rum för tredje gången samma dag fast jag inte tycker att det är så himla roligt- alls. Och försöka komma på massa andra kreativa lösningar på hur vi kan umgås genom att göra något som vi båda tycker är lika roligt.

Ur min dagbok 31 okt 2015

Jag hör om klimatmål på 2 graders uppvärmning. Med de mål som alla länder lämnat in kommer vi hamna på 2,7 grader. Alla är nöjda och säger att det är över förväntan. Men det betyder att om 100 år kommer hela länder som Maldiverna ligga under vatten!! Samtidigt åker min egen mamma fortfarande till tippen och KASTAR fungerande möbler för att hon inte tar sig tid att skänka eller sälja. Det kan ju inte kännas annat än hopplöst.

Igår när jag cyklade hem kände jag dock snarare tvärt emot. Jag tittade på alla fina hem och hus jag cyklade förbi och tänkte "Varför kan inte vi få ha det så där"? Jag kände mig ledsen över de val jag gjort. Eller iallafall osäker. Kommer jag ångra mig sen att vi inte unnade oss nu? Varför ska bara vi leva sparsamt och snålt? Är det rättvist att låta sonen växa upp så här med begagnade kläder? Att han hela tiden ska få höra om att spara och snåla?

Vad kommer HAN att  tycka om det när han blir äldre? Och vad kommer JAG att tycka om det? Att jag inte tog chansen att köpa alla de finaste dyraste kläderna till honom. Han HAR fina kläder. Jag är ganska noga med det. Men han skulle kunna ha ännu finare. Och det vore roligt att sitta och klicka hem precis vad man vill nytt i butik. Eller gå till köpcentret och bara välja ut alla godbitar oavsett pris. För vi HAR ju råd med det. Det är ett medvetet val att leva sparsamt. Kommer jag ångra det när jag sitter och tittar tillbaka i fotoalbum?

Såklart kommer jag inte ångra det. Det hoppas jag iallafall inte. Att välja att ge mig själv och familjen mera tid istället för mera och dyrare saker måste vara rätt. Tråkigt att jag ska behöva tvivla på det. Men jag är väl färgad av den tid och omgivning jag lever i och den tid och omgivning jag växte upp i.