Tackat nej till jobb och gråtit på chefens kontor.

Kryssade nej.

Förra veckan tackade jag officiellt nej till förlängt vikariat till våren. Jag går nu på ett vikariat som löper ut vid nyår. På samma arbetsplats där jag sommarjobbat sedan 2001 och varit fast anställd 2007-2014. Blev uppsagd på grund av arbetsbrist men har nu sommarjobbat och haft vikariat sedan maj. Nu orkar jag dock inte mer.

Jag är har varit trött och känt mig nere hela hösten. En obestämd nedstämdhet som jag tror beror på tröttheten. Jag har MS där både trötthet och nedstämdhet kan vara symptom på sjukdomen. Varken jag eller min neurolog vet dock om så är fallet. Kanske är det samma som många andra känner under höst och vinter. Jag själv har dock aldrig känt mig så här så länge innan. Det kan också bero på att vi på mitt jobb nu har en annan skiftgång där vi jobbar mer. Vi jobbar fler dagar i streck och är lediga färre innan vi börjar på nästa period. Kanske är det också kombinationen med att jag nu har ett barn hemma som gör mig trött. Även om han är ett lugnt barn så har jag inte möjlighet att styra mina dagar och min vila som jag vill. Jag VILL heller inte använda min tid hemma för att vila upp mig så att jag orkar jobba. För mig är det nu viktigare att vara pigg och orka med en meningsfull vardag tillsammans med mitt barn. Han själv lider kanske inte av att få sitta framför tecknat hela eftermiddagen efter att jag har jobbat förmiddag. Själv tycker jag dock att det är fruktansvärt och fel att jag inte orkar hitta på något annat med honom. Så nu har jag sagt ifrån. Nu får tid med mitt barn och mitt eget välmående gå före jobbet. Gå före normen om att jobba heltid.

Jobba deltid har jag bett om att få göra men det finns inget behov av någon som inte kan jobba heltid. Det kostar för mycket för företaget att låta två personer dela på en tjänst. Facket är inte heller intresserade av att hjälpa mig. De ser till helheten och människors rätt till att jobba heltid. De vill hellre ha fler fast anställda för att lätta på arbetsbördan för övriga medlemmar än att jag skulle få gå på timmar. Jag förstår deras tänk. Själv måste och vill jag dock tänka på vad som är bäst för mig som person. Och för min familj. Som det är nu blir inte bara sonen lidande utan också sambon. Han får ta mer av städning och matlagning än vad jag skulle vilja. Jag blev riktigt rädd sist vi städade och jag var tvungen att sätta mig och vila efter att ha dammat. Sedan sitta och vila igen efter att ha torkat golvet i ETT rum. Nu har vi ett litet hus så det är ingen katastrof. Jag vill dock inte att sambon ska behöva ta en större arbetsbörda än mig. Det är inte rättvist. Dessutom vet jag ju att många med MS inte klarar av sina vardags sysslor utan måste ha en personlig assistent. Naturligtvis är jag inte där bara för att jag inte orkade städa vid ett enda tillfälle. Men det gjorde mig medveten om att jag faktiskt har den här sjukdomen som jag så sällan tänker på. Och det gjorde mig rädd.

Rädd är jag också för vad som ska hända nu. Efter nyår. Jag trodde att det skulle kännas som en lättnad när jag tackade nej till fortsatt vikariat. Nu ska jag få vara hemma och ha mer tid för familjen och mig själv. Jag känner mig dock bara ledsen och förvirrad och stressad. Jag vet inte var jag ska vända mig eller hur jag ska göra med a-kassa, försäkringskassa osv. Alla dörrar känns låsta.

Det mesta brukar ordna sig. Jag vet det. Min sambo står vid min sida och jag har sparade pengar så det är inte fråga om någon ekonomisk kris. Jag vill dock inte förstöra mina chanser inför framtiden. Jag jobbar ju på att leva billigare för att inte behöva så stor inkomst framöver. Vi är dock inte där än. Jag vill inte förstöra det sociala trygghetsnät som jag har byggt upp utifall att jag behöver det längre fram.

A-kassa känner jag inte att jag kan gå tillbaka till direkt. Jag kommer knappast hitta ett heltidsarbete med mindre arbetsbelastning eller bättre arbetstider än jag har nu. Dessutom är det ju alltid mer krävande med en ny arbetsplats eller nya arbetsuppgifter än det man är van vid.

Sjukskriven kan jag inte bli då min neurologs förslag på lösning på problemet var att låta bli att hamna i situationer då jag hinner tänka och känna mig nere. Ett idiotiskt förslag till någon med MS att aldrig vila. När jag är på jobbet bland folk eller hemma med familjen så känner jag mig ju inte nere utan bara när jag har tid att tänka och känna efter. Den här tiden behöver jag dock helt klart för att inte gå in i väggen totalt. Alla behöver lugn och vila och personer med MS mer än övriga.

Föräldraledig kan jag inte heller vara trots att jag har många sparade dagar kvar. Vi har tänkt att sonen ska få gå 12 h i veckan på allmän förskola till våren. Han trivs bra och tycker att det är roligt på dagis nu. Det gjorde han inte tidigare så vi vill inte ta det här från honom nu när det går bra. Det är bra för honom att interagera i grupp samt lära sig att följa instruktioner. Jag märker när vi går på minisim att han har svårt att följa instruktioner. Han vill göra det som han själv vill. Jättebra men det bådar ju inte gott inför skolan där det gäller att sälla sig i ledet och sitta still och lyssna. Lika bra att börja anpassningen inför det redan nu när han börjat trivas bra på förskolan.

Så vad ska jag göra?! Jag känner mig helt vilse och förtvivlad. Jag har verkligen ingen aning om vem som ska hjälpa mig med svaret. Jag kan inte bara vara hemma och se mitt sociala skyddsnät raseras. Jag vill ha en trygghet att falla tillbaka på. Jag har ju jobbat ihop till en bra a-kassa och en hög SGI hos försäkringskassan. Det känns så orättvist att jag nu står helt utanför allt. Eller mitt emellan allt. Det klassiska fallit mellan stolarna kanske...

Tips mottages tacksamt och brådskande.