Jag kände mig så glad att jag nästan började gråta.

Gå på banken outfit.

Denna bilden lät jag sambon ta för att jag skulle skicka den till en arbetskamrat. Han berättade nyligen att han trott att han sett mig på banken. En kvinna som haft färggranna kläder och bland annat lila nätstrumpor! Jag vet inte om jag identifierar mig med lila nätstrumpor fast jag har ju faktiskt haft såna. Och mintgröna och gula. 

Jag tänkte dock på honom och hans kommentar när jag och sambon skulle till banken för en tid sedan för att förhandla om våra lån. Kanske inte den outfit som inger mest respekt när man går till banken. Jag har faktiskt när jag var yngre gjort experiment med att gå dit i olika outfits då när de hade kassor för insättningar och uttag. Sorgligt nog blev jag olika bemött beroende på vilka kläder jag hade.

Nu tänker jag dock att de pengar och de lån jag har i banken borde väga tyngre än blommiga tights. Omförhandlingen av lånen är dessutom också bara en formalitet som vi måste göra en gång om året eftersom vi har rörliga lån. 

Den bästa och billigaste räntan i längden får man genom att ha rörliga lån. Dock försvann vår ränterabatt på 0,3% utan att vi förstod varför efter att vi haft vårt lån i ett år. Vi fick då reda på att vi måste gå på ett möte där endera vi eller bankmannen säger "ja vi sätter väl samma ränterabatt i år också" en gång om året. Onödigt kan tyckas men 0,3% kan ju vara värt en timme av vår tid även om vi inte har så höga lån. Denna gång försökte vi dock tänja på gränserna och få mer rabatt vilket satt hårt inne.  Kanske orkar jag kolla upp mina pensionsplaceringar till nästa gång så att vi kan förhandla hårdare.

Hittade denna och andra blandade bilder i mobilen-se längre ner- så detta blir ett varierat inlägg med bilder av halvdålig kvalitet.

Gå på banken som en clown.

Sonen provsmakar lunchen.

Den här bilden tog jag för att jag kände mig så lycklig. Det är precis så här som jag vill att mitt liv ska vara. Jag hade hämtat sonen från dagis efter att han varit där 08-11. Sen lagade vi mat tillsammans och spenderade resten av dagen tillsammans. JAG fick vara med mitt barn. Lyssna på hans roliga kommentarer och fantasier. Han var inte på dagis och jag var inte på jobbet. Jag kände mig så glad att jag nästan började gråta. Det är så här jag vill ha det.

Så har jag det nu- men med en extra trötthet som inte riktigt passar in i bilden. Som gör att jag inte alltid har tålamod och inte heller orkar ge mig och sonen så meningsfulla eftermiddagar som jag skulle vilja. Inte varje dag iallafall. Jag jobbar dock på det och tror att jag har fått verktyg som kommer hjälpa mig att bli piggare och mer stabil i humöret. Vi får se. Längre tid än jag trodde kommer det dock absolut att ta. Jag har snart varit sjukskriven i en månad och märker ingen skillnad. Det går upp och ner. I två dagar nu har jag nästan varit "normalt" pigg. I helgen var det dock kaos och jag var tröttare och grinigare än någonsin. Det skulle vara skönt om någon kunde berätta när det går över. "Om si och så många veckor är allt bra igen". Med MS vet man dock aldrig, tröttheten kanske aldrig går tillbaka. Den trötthet som är kopplad till depression borde dock förhoppningsvis snart vara borta.

På mitt ideala foto skulle förstås också sambon vara hemma och med. Om han skulle jobba mindre och vara hemma mer skulle jag också bli piggare och vi alla skulle få bättre livskvalitet. Ett visst mått av pengar förstår jag givetvis att vi behöver så vi får se hur nära mitt ideal vi kan komma framöver.

Lite kladdigt kan det råka bli.

Sonen har på sig outfiten som jag visade här att han hade på sig till dagis.

Sonen hjälper min morfar att diska.

Inte så spännande bild. Den visar dock på livskvalitet i vardagen. Att ha tid att umgås med dem som betyder mest. Min morfar har cancer- igen. Jag vill inte tänka på det men vår tid med honom är tidsbegränsad och vi försöker utnyttja den på bästa sätt.

Sonen har på sig t-shirt och byxor från loppis samt tröja som jag sytt själv. Den är sydd av en tröja som jag köpte på loppis till sambon men som var för liten. Jättefin blev den till sonen tycker jag. Jag visade den och andra tröjor som jag sytt av återbrukade vuxentröjor  här .

Det behövs extra koncentration från gammelmorfars sida när han får diskhjälp.

Så här nöjd blir man när man hittar sin napp ett halvår efter att man slutat med den.

Mellan madrasserna och sänggaveln hittade jag en av sonens gamla nappar fastklämd. Han blev jätteglad och stoppade den genast i munnen. 

Glädjen byttes i oro när mamman påminde om att vi ju slutat med napp.

Lite gråt sen när han var tvungen att lämna den ifrån sig.

Någon dag senare hittade han själv en napp i en väska i sitt rum. Han provade den men sen har han faktiskt kunnat ha den kvar som sin "skatt" utan att använda den. Så himla duktig. Och söt. Var bara tvungen att dela med mig av de här bilderna med våra somrigt fina grönblommiga retro sängkläder i bakgrunden.