Stark kvinna eller en poäng från diagnosen depression?

Vacker tappuppgång jag såg på väg från kuratorn.

Idag var jag till kuratorn igen. Grät mig igenom hela timmen den här gången också. Allt är tydligen känsliga ämnen som leder till gråt. Kanske inte så konstigt eftersom jag tydligen har en "lätt depression". Jag gjorde förra gången ett test där jag fick 19 poäng. Jag är en tävlingsmänniska och tyckte i skolan det var ROLIGT med prov. Jag frågade alltså vad max var. Testet har en skala upp till 42 poäng och gränsen för depression går vid 20 poäng. Kuratorn kanske tänkte det som något positivt att jag hamnade under den gränsen. Jag själv reagerade dock på hur väldigt NÄRA gränsen för riktig depression jag var.

Depression är något verkligt skrämmande för mig. Min pappa och mina syskon har varit deprimerade i långa perioder. Min pappas depressioner har format min uppväxt och min personlighet på ett negativt sätt. Att bli som honom skrämmer mig. Kanske mer än något annat. Jag vill verkligen inte göra mot mitt barn det som han gjorde mot mig. Jag vill att mitt barn ska känna sig trygg och veta att jag älskar honom.

Nu är ju mitt mående inte i närheten av min pappas men jag vet vad jag har att akta mig för. Jag tror att jag kommer få bra hjälp av mina samtal med kuratorn. Redan efter mitt förra samtal kom jag till insikter om mig själv.

Det gjorde jag också av ett meddelande jag fick på facebook efter att ha gjort mitt förra blogginlägg om hur jag mår. En bekant skickade ett meddelande med tips på vitaminer jag kunde äta och skrev samtidigt att jag var en soft tjej- en aning för känslig. Jag retade upp mig väldigt. Jag skrev inget svar men har ältat kommentaren sedan dess. Jag vill inte bli sedd som vek eller svag.

Min starka reaktion berättar ju att det här är väldigt känsligt för mig. Jag vill vara stark och duktig och ta hand om mig själv. Att behöva ta hjälp av en kurator och av min sambo tar emot. Att inte bita ihop och orka med att samtidigt jobba och vara en bra mamma tar emot. Att andra kanske ser det som att jag snyltar på samhället och lever på skattepengar när jag är sjukskriven känns också jättehemskt. Jag tycker inte att det är fel att må psykiskt dåligt eller behöva hjälp. Jag tycker inte alls som den här bekanta i ett annat inlägg skrev att utbrändhet och fibromyalgi bara är hittepå och lathet. Men det känns jobbigt och som ett nederlag när det är jag själv som mår dåligt. Jag är ju stark. Jag är uppfostrad med att jag är psykiskt stark och jag identifierar mig med det. Och det tycker jag också att jag fortfarande är. Jag tar itu med mitt problem. Jag gör det jag är skyldig mig själv och andra. Jag söker den hjälp min pappa aldrig gjorde. Inte så länge han var en del av mitt liv iallafall.

Någon dag efter de nedsättande kommentarerna på facebook kom det upp ett test i mitt flöde. "Vilken typ av kvinna är du?". Jag gör inte så ofta såna test men den vän som hade gjort det hade fått ett lustigt resultat har jag för mig. Mitt resultat var också klockrent för situationen "En stark kvinna". Som en ironisk käftsmäll eller som en påminnelse om att jag faktiskt ÄR stark. Eller som en påminnelse om att jag inte behöver vara stark. Jag vet inte.

Idag fick jag iallafall hemuppgifter som ska hjälpa mig att strukturera upp min vardag på ett bättre sätt. Jag har också fått tid till en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med detsamma fast från en annan ingångsvinkel. Min trötthet kan ju bero på att jag känner mig nere. Den han dock också bero på min MS. Nedstämdheten eller den lättare depressionen kan också vara ett symptom på min MS. Det är ganska vanligt att äta antidepressiva mediciner vid MS. Min situation är därför komplex. Men oavsett om mina kuratorbesök hjälper mig med tröttheten så är jag tacksam för dem. Hans verktyg kanske hjälper mig till ett liv med mer insikt och harmoni.

Igår pratade jag också med min neurolog som sjukskrev mig i en månad. Så nu har jag "rätt" att vara hemma och vila upp mig. Jag har en godkänd anledning att vara avvikande. Att gå hemma hela dagarna och fokusera på att göra saker som är bra för mig själv och för min familj. Det känns så SKÖNT. Som ett steg i riktningen mot det liv jag vill leva. Har ju redan innan höstens svacka och den här sjukskrivningen bestämt mig för att jag vill fokusera på att leva billigare för att ha tid att vara hemma med min familj istället för att jobba. I den planen ingick ju inte den här tröttheten. Kanske var det ändå det här som behövdes för att jag skulle ta steget. Ska bli spännande att se vad det här nya året för med sig. Stora förändringar är iallafall tydligt.

Ja för mig kan en papperskorg och kakel vara en kombination av vackra färger och mönster.

Lite känslan av tunnelbanan i Budapest eller industri över snygga papperskorgen och kaklet.

Dagens plan som inte hanns med.

Facebooktestet som gav det random fast helt mitt i prick resultatet "En stark kvinna".

En inte så stark kvinna.

Nyligen när jag och mormor tittade genom hennes fotoalbum fotade jag av den här bilden. Den föreställer mig för kanske 10 år sedan. Jag lekte med min systerdotter som då var liten. Jag var dock så trött att jag i leken fick in att jag kunde låtsas sova. Jag somnade på riktigt och blev ompysslad och fotad. Så trött kan man vara när man har MS att man somnar på sin mormors köksgolv. Tyckte att bilden var passande här.