Baka sockerkaka och bli deprimerad av positiva saker.

Baka sockerkaka med händerna.

När vi var i sommarstugan förra veckan bestämde vi oss för att skaffa andra kvällsvanor. När sambon kommer hem från jobbet brukar vi äta middag och sen hamna i soffan framför varsin dator. Det känns ju inte så bra men det är det enda vi orkar med.

Jag har dock märkt att nu när jag varit så här trött så har det svåraste varit att ta initiativ till att göra någon aktivitet. När jag hämtade sonen från dagis efter jobbet hamnade vi ofta framför datorerna för att jag inte orkade annat. De dagar vi hade något inplanerat bet jag dock ihop och genomförde det. Så nu bestämde vi att vi i familjen ska baka en kväll i veckan och pyssla en annan kväll. Om det är inplanerat och bestämt så blir det kanske lättare av.

Igår kväll blev det alltså bakning för första tisdagen i en lång rad av trevliga tisdagskvällar hoppas jag. Jag själv var jättetrött och hade huvudvärk så det blev sambon och sonen som fick genomföra sockerkaksbak medan jag mest såg på- och var med och provsmakade efteråt förstås!

Jag har känt mig pigg och mått bättre i en vecka eller så nu. Förutom bakslag i söndags och måndags när vi försökte oss på att klä om soffan (bilder kommer snart) och hänga upp lite saker i källartrappan. Igår var jag till kuratorn och vi pratade om att jag mådde bättre. När jag kom hem var jag dock tillbaka i trötthet och huvudvärk. Bara av att laga vegetarisk lasagne tills sambon kom hem från jobbet blev jag helt slut. Så tråkigt  men jag gräver inte ner mig över det. Vi var ju jätteduktiga och genomförde bakkvällen iallafall. Det blev ju inte något nytt avancerat recept provat men det är inte heller syftet med bakningen. Vi vill skapa en god vana och göra något gemensamt. I längden kommer vi säkert utveckla vad vi bakar och även nybakad sockerkaka är ju sjukt gott att njuta av tillsammans.

Kuratorn frågade iallafall på slutet av vårt samtal som alltid vad jag tar med mig från den här gången. Den frågan är alltid lika svårt. Den här gången svarade jag att jag inte hade gråtit. Vi har tydligen träffats sex gånger och detta var första gången som jag inte grät och snorade mig genom hela timmen. Stort framsteg. Främst för honom kanske som inte behöver få papperskorgen fylld av snoriga näsdukar varje gång. När jag gick därifrån kom jag dock genast på vad jag verkligen tar med mig från den här gången. Vetskapen om att man kan bli deprimerad av en positiv livsomställning!

Vi pratade denna gång lite om varför jag fick min depression i höstas. Det är ju egentligen inte viktigt eftersom jag nu kanske har fått verktyg för att klara mig från att det ska hända igen. Dock är jag fortfarande förvånad över att jag är/har varit deprimerad. Jag förstår inte varför jag blev det. Såklart är det en osäkerhet att inte ha ett fast jobb utan gå på olika vikariat. Inte ha någon trygghet eller rätt att gå ner i tid för att vara mer med mitt barn eller ens när jag kände mig alldeles för trött. Kuratorn sa dock att en stor omställning i livet kan leda till depression även om själva omställningen är till det positiva.

Vi har ju inte praktiskt ändrat vårt liv så mycket under höst och vinter. Eller så har vi det med våra tankar om att leva billigare för att kunna jobba mindre framöver. Att vilja äta mer veganskt, odla mer mat själva och helst helt sluta konsumera kanske är mer stressande än man tror. Eller iallafall nytt. De flesta människor mår bra av rutiner och vanor och att allt är som det brukar vara sa kuratorn. Det finns en trygghet i det. Jag antar att vi ruckar på den tryggheten genom att vilja leva vårt liv på ett nytt sätt. Det finns kanske en stark oro för hur det ekonomiskt ska gå ihop. Dessutom har våra nya val ifrågasatts av nära vänner och familj. Inte så mycket, men med små kommentarer och oförstående inför det vi vill göra. Som människa är det viktigt att passa in i gruppen och kanske känner jag en rädsla för att framöver inte göra det. Jag vet inte. Jag skriver kanske för att det här inte är tankar eller känslor som är uttalade hos mig. Kanske är det dock det här som har gjort mig deprimerad eller så är det bara att det har hänt mycket nytt inom oss under hösten trots att vårt liv utåt ser precis likadant ut i samma radhus i samma småstad.

Intressant och nyttigt iallafall att veta och vara medveten om att det inte behöver vara någon negativ händelse eller arv som leder till depression. Det var helt nytt för mig trots att jag är uppväxt med depression i familjen.

Inte ens veganskt bakade vi som synes men det kommer säkert det också i sinom tid.

Supergod sockerkaka och en mysig stund fick vi- bra jobbat oss!