Jag vill inte vara den arga gubben Pettson men vill gärna ha hans trädgård och snickarbod.

Arg Pettson och busig Findus- arg mamma och busig son.

Vi har lånat alla böcker om Pettson och Findus som de hade hemma på biblioteket. De är så roliga och har så detaljrika bilder att titta på. Deras lilla gård är också en idyll som jag mer och mer längtar till. Jag har aldrig haft en önskan att bo på landet. Dock har jag nu fått en önskan om att odla. Gärna odla så mycket som det bara går. Att safta, sylta och lägga in för att klara sig hela året vore drömmen. Så bilderna på deras trädgård och beskrivningen av allt som växer där gör mig drömmande avundsjuk. Se bild nedan.

I en av böckerna står det också i inledningen om vilka hus som finns på gården och om snickarboden står det nåt i stil med "där det finns allt man behöver". Av bilderna på snickarboden ser man att det finns väldigt mycket saker där inne. Men det är sanningen i texten om allt man behöver som är så lockande. Pettson och Findus behöver nästan inget annat än vad de har där på gården och i snickarboden. De lever enkelt. Något som attraherar mig mer och mer.

I berättelsen om pannkakstårtan köper de mjöl och Pettson köper sig också ett par nya byxor. Men då har han haft de gamla i 30 år! Så lång hållbarhet på ett plagg går ju nästan inte att tänka sig. En del av mina plagg är dock så gamla även om jag själv inte har använt dem så länge. Det vore så fint om jag fortsatte att använda de kläder jag har nu i resten av mitt liv. Det skulle gå. Iallafall om jag får sy fler strumpor och trosor av alla tyger jag har i källaren. 

Så kommer det såklart inte bli för det är ju roligt att fynda och jag vill ju känna mig fin. Det gör jag nog inte om tio och tjugo år i de plagg jag nu använder och tycker om. Men det vore fint om det kunde vara så. Om jag bara kunde sluta konsumera. Sluta bry mig och sluta vara fast i det här ekorrhjulet av inkomst och konsumtion som spär på varandra.

Tyvärr såg jag saker i Pettson-böckerna häromkvällen som jag inte vill känna igen mig i. Bilderna här där Pettson är på dåligt humör och Findus inte kan låta bli att göra små bus för att muntra upp honom. Så där arg som Pettson ser ut på bilderna har jag varit på sonen. För små oskyldiga saker som att han klär AV sig byxorna när jag försöker få honom att klä PÅ sig dem (när vi står i hallen på väg ut och jag är alldeles svettig av att ha klätt på mig själv först). 

Hans reaktion på min ilska blir ju inte att han skyndar sig att ta på sig byxorna. Han ignorera mig och försöker skämta om något annat och fortsätta med sina låtsaslekar. Han försöker få mig på bättre humör på sitt sätt som bara gör mig ännu mer stressad och arg. 

Det är gulligt hur jag känner igen sonen i katten som inte kan låta bli att peta på nåt med tån eller som sjunker längre och längre ner på stolen tills den vickar när han försöker sitta still och tyst. Det är dock sorgligt hur jag känner igen mig själv i den oresonliga irritation och ilska som gubben har och som inte alls har med katten att göra egentligen. 

Jag hoppas verkligen att jag kan känna mig piggare framöver och orkar se det gulliga och charmiga i sonens småbus även när de kommer precis  när jag mår dåligt av min medicin eller liknande. Det är så himla orättvist mot det här söta lilla roliga barnet att behöva ha en grinig gubbe som mamma.

Så bra tecknat- så där arg känner jag mig ibland.

Och så där söt som Findus är sonen när han gör saker helt utan att förstå att det retar mig.

Ska du vara här inne så får du gå ut! Ja så känns det ibland fast det är jag som borde gå ut.

Denna bild och text är mycket trevligare att drömma sig bort till.

Växthus tittar jag suktande på. Fast jag vill ha en glasveranda som kan vara ett kombinerat växthus. Äpplena, rabarbern, allting lockar. Jag vet ju att det är mycket jobb och vi är faktiskt en liten bit på väg men det här har blivit min dröm och idyll. En välfylld trädgård i all sin enkelhet.

Sitta och fika eller äta något hemlagat av något hemodlat i hemmasydda gamla kläder.